Det var en dag i september för ungefär 2 år sen. Min klass skulle ut och paddla. I min klass går min bästa vän och vi gjorde, gör inte fortfarande men nästan, allt tillsammans. Självklart skulle hon och jag då paddla samma kajak. Det var valfritt så inga problem med det. Vid tältningen gällde detsamma och vi skulle definitivt sova i samma. Men senare på kvällen denna dagen så hände något underligt. En livsändrande händelse som skulle förändra en del i mitt liv. 

Under detta sommarlov hade jag nämligen blivit enormt bra vän med en kille i klassen. Jag skulle absolut klassifiera honom som min bästa killkompis då, men inte nu. Vi hade kommit varandra extremt nära under sommaren men det var inte riktigt någon som trodde på att vi bara var vänner. Alla skulle tjafsa och retas, säga att vi gillade varandra. Extremt jobbigt om ni frågar mig.

Den första kvällen då vi paddlat i ett hyfsat väder var vi trötta, men jag och min bästa kompis gick tidigt på kvällen in och lade oss i den bästa killkompisen och en annan killes tält. Jag vet inte rikitgt hur det gick till men hela den kvällen delade jag och min bästa killkompis sovsäck och låg och kramades och mös. Alla såg och det var inte precis så att det blev slut på alla misstankar utan fler uppstod istället. Vi brydde oss inte vid tillfället utan gjorde precis samma sak nästa natt. Skillnaden, som visar sig vara ganska stor, blev då att jag vaknade mitt i natten. Det visade sig att han också var vaken. Jag kände också fingrar smeka mitt ansikte, det var väldigt mysigt måste jag erkänna, men jag blev så förvånad. Absolut vågade jag inte vakna upp och börja prata med honom så jag låg stilla kvar utan att kunna somna om. Mina tankar cirkulerade i huvudet och jag kom fram till att jag skulle vänta tills han slutade. Men den stunden kom inte utan istället somnade jag om, utan att fundera mer på det. Dagarna som följde så var vi extrem gulliga och snälla mot varandra och det var som vill började bli kära. 

Då vi kom hem från paddlingen så började vi smsa allt mer och det kändes absolut som att han och jag kom varandra närmare. Vi kallade varandra smeknamn honungspaj och liknande. Sedan började vi även skriva, Jag älskar dig, till varandra när vi sa godnatt. Jag vaknade aldrig upp utan att skriva eller att ha fått ett godmorgon sms utan det blev alltid av. Smskonversationerna dog aldrig ut och smsen var långa och innehåll många olika konversationer som var intressanta och intima. När någon vecka gått började han påpeka hur mysigt vi hade det på paddlingen och skrev att han saknade. Jag som absolut vidhöll hans åsikt skrev samma sak och vi började komma varandra ännu närmare. 

 

I skolan var detta dock ingen dans på rosor, snarare tvärt om. Alla skulle retas och petas och gnata. Det började bli rikitgt irriterande men jag försökte att inte bry mig om deras barnsliga fasoner, det gjorde vi båda. Jag skulle säga att det fungerade ganska bra tills han var med om en olycka i fotbollen, då tog hela historian en drastisk vänding.

 

Det absurda eller vad ska jag säga, underliga, med det hela var att jag inte berättade om mina känslor för min bästa kompis. Hon visste att vi höll kontakten men inte allt hur nära vi var, det fick hon veta mycket senare. Under denna tid umgicks vi dock mycket i skolan, jag, min bästa kompis, min bästa killkompis och R. (R kan jag beskriva som en b-kändis som jag är otroligt bra kompis med.) Detta skulle visa sig sluta i ett så kantigt drama så jag inte vet vad det kallas, kantigare än en trekant i alla fall. 

Imorgon tänkte jag återkomma med vad som hände efter I (min bästa killkompis) skadade sig under en fotbollsmatch.

Helt otroligt att en så liten sak kan bli en enorm förändring i livet. 

Vi satt vid matbordet och åt, kyckling med hemmagjorda pommes frites, allt var frid och fröjd. Sedan började agritionerna byggas upp succesivt. Tjafset var om vem som skulle ta disken. Det sketna disken som tar högst tio minuter att göra. Sen var det igång. Allt skrikande och gnatande om hur alla gjorde fel och ingen gjorde något. Ett helt totalt onödigt gräl som vi lika gärna borde kunna ha undvikt. Allt började när den där diskmaskinen gick sönder, då blev det värre. Innan plockade alla bara in sitt och så var man klar. Men nu tar det sin lilla tid och det är en tid som ingen är villig att spendera. 

När väl diskussionen har börjat så finns det inget slut. Man kan inte komma ihåg något bra som någon gjort innan utan då fokuserar man bara på det dåliga. Ingen kommer ihåg att jag frivilligt tog disken häromdagen eller att jag precis städat mitt rum, medan de andra playat hela dagen lång. Det enda man får höra då är hur jag legat och dragit mig, smutsat ner och vart sur fast jag har städat duschat och inte haft en sur min under hela dagen. Det negativa ska fram, men det positiva ser vi inte för vi är alldelles för upptagna med att kolla på felen för att ens kunna lägga märke till framgångarna. 

Av denna lilla disk behövdes sedan ett helt diskschema göras som ska följas till diskmaskinen kommer tillbaka igen, vilket borde vara snart. Men kommer tjafsen försvinna då, nja det är jag inte säker på. Förmodligen kommer de förvandlas och ändras vem som plockar i och ur diskmaskinen och då blir det ett helt nytt dilemma. Utav denna diskussion kom även studiebidraget på tal. Varför man ska få mindre pengar eller inga alls. Hur lite vi hjälper till ja allt som har med allt annat än disken att göra börjar vi tjafsa om. Då börjar kommer ångern. Varför kunde jag inte bara tagit disken och sedan gått upp och satt mig framför teven och chillat. Då hade jag inte behövt ligga i min säng och sura för att allt blev som det blev utan jag hade bara ängnat 10 minuter åt att diska och sedan var saken ur världen.

 

Den ånger man känner är jobbig och äter upp en inifrån. Men då får man tänka på att, everything happens for a reason, alltså finns det en mening med att detta hände även om det inte känns så. Även fast det har en mening, borde man tänka efter och nästa gång ta disken. Brukar man göra det? Nej, absolut inte, men man kan åtminstonne försöka tänka på det och göra det. 

Jag ligger här i min rosenbäddade säng och funderar över 2013. Mitt löfte för året blev att hålla dagbok och det är precis vad jag gör, med en anonym blogg som någon skulle kunna hitta, men då gör det inget. Hittar du hit, grattis eller ska jag kanske säga, stackars dig som får ta del av mitt jobbiga liv med vissa få höjdpunkter ytterst sällan.